Vem älskar Sydosten?

Årets konstutställning Sydosten på Kalmar Konstmuseum har utvidgat såväl sitt upptag­ningsområde som urval. Konst, design och konsthantverk har nu slagits samman, där utställarna ska ha anknyt­ning till Småland, Ö­land eller Blekinge.

Sydosten 2011 på Kalmar Konstmuseum pågår 26.11.2011-15.1.2012

Tanken med Sydos­ten är att såväl professionella som ama­tö­rer inom olika konstnärliga praktiker, ska få chansen att visa och för­sälja sina verk ut­valda av en oberoende jury. Juryn har i årets version varit Ted Hesselbom, musiechef på Röhsska i Göteborg och Sara-Vide Ericson, konst­när, Stockholm. Antalet inlämnade verk (i form av foton av verken för urval) har varit ca 1200 av 241 konstnärer, varav 72 verk av 53 deltagare har valts ut.

Konceptet är hämtat från ”Vårsalongen” på konsthallen Liljevalchs i Stockholm, från vilken recen­senten har mer erfarenhet än av Sydosten. Tanken är dock likartad med det regionala urvalet. Men Sydosten lägger enligt pressmeddelandet en betoning på ”närområdet” som utgångspunkt för en dis­kussion kring identitet och tillhörighet. ”Det känns bra att falla tillbaka på den vikingatida indel­ning av landet som landskapsgränserna faktiskt utgör”, skriver Konstmuseet i pressmeddelandet, samti­digt som ”ekonomin globaliseras, gamla gränser ritas om och med dem faktiskt vår identitet.”

Om denna yttre kontur för Sydosten 2011 i tid och rum, kan verka märklig när man ser resulta­tet blir det än värre vid förklaringen till gränsernas upphörande i just tid och rum av konst och kon­st­hantverk. ”Enligt en mer renlärig konstfilosofisk tradition har konst och konsthantverk ingenting med varandra att skaf­fa”, skriver pressmeddelandet och fortsätter: ”Konstens strävan är, i ljuset av en sådan läsning, mot det sublima, det vill säga mot det gåtfulla och överväldigande, konsthant­ver­kets och designens mot materialitet och funktion.” Förvisso gåtfullt i meningen förbryllande både för konstutövare och för jury, där man frågar sig vilka förutsättningar och direktiv som angivits. Liksom det faktum att även de utvalda verken ska fungera i en utställningsidé. Vad är det som till syvende och sist ställs ut i Sydosten och låter betraktare och konstutövare ta spjärn emot? Är det de konstnärliga kvaliteterna oav­sett konstutövning, är det de konstnärliga uttrycken för plats och iden­titet som ska ventileras och traderas eller är det verkens samstämmighet i utställningsrummet som är avgörande för urvalet?

Den lokalt namnkunnige konstnären Oscar Guermouche, som arbetar med frågeställningar om iden­titet, verkar driva med hela föreställningen om Sydosten. Guermouche har som verk läm­nat in ett diplom han tilldelats i samband med ett kulturstipendium från Kalmar kommun. Där står textat så­väl Oscar Guermouches namn som kommunens för mottagaren identitetsbekräftande motivering till stipendiet.

Björn Jäderås, Tingsryd; Smörjor hans och hennes sida

Sydostens jury, eller vem som haft avgörande beslut, har emellertid slungat tillbaka iro­nin genom att av diplomet skapa en spegel ovanför det i sig talade verket ”Smörjor hans och hennes sida” av Björn Jäderås, Tingsryd, där ett handfat i betong med bronsgjutna detaljer (samt ett förful­ande, icke tillhörande plaströr som ”av­lo­p­p”) leker med identi­tets­bilden, tillika genus. Om Guermo­uches diplom (till salu!) ljuder nu en sagolikt svartsjuk styvmod­ers i spegeln upprepade id-fråga: ”Spegel, spegel på väggen där, säg, (gärna textat) vem som vackrast i länet är?”

Peder Nabo, Sydostens design-stipendiat för videomobilfilmen Street Dance

De två Sydosten-stipendierna i konst och design tilldelades konstnärsduon Sisters of Sättra, Borgholm, för He­imat II, foto på plåt, och i design fotografen Peder Nabo för videomobilfilmen Street Dance.  Filmen visar i en suggestiv, gråmelerad filmsekvens en parke­rad motorcykel under fladdrande regnskydd. Båda verken skildrar på sitt sätt iden­titet och tillhörig­het, om vi till dessa räknar minnen från flera generationers hembygd på landsbygden eller i ett urba­nt sammanhang, återgivna gen­om fotot som grund. Strävan mot det gåtfulla, i meningen outtalade, finns där för be­traktarens egen identifika­tion. Men det finns inte någon angivelse för kollektiv igen­känning, antyd­an till genius loci för platsens själ. Få, som inte kände hemorten, skulle placera stip­endie-verken eller deras upphovspersoner till sydöstra Sverige.

Däremot finns det andra verk som kan identifieras med tid-rummet regionalt, som inger känslan av tillhörighet men ändå har en uni­versell hemvist. På Sydosten 2011 har för mig en bild av fotografen Bertil Hertzberg den mest övertyg­ande konstnärliga verkshöjden, vilken både förmedlar känslan av platstillhörighet tillika har en otvi­velaktig genius loci. Det handlar om en uppdragen fotografisk närbi­ld av björkstammar, några på rot och andra omkull­välta som vilar i dyig sankmark diagonalt över bilden. Med en lågt stående sols strålar som reflekteras i vattnet förstår vi perspektivet och tid­en, där strål­arna i aprikos-rosa färgar delar av det i upp­lösning stadda svart-vita scenariot. Det är ett mäster­ligt fångat destillat av natur utan inblandning av ordnande kultur, som återgivet på detta sätt blir en bild av just kultur. Och detta fångades vi som fotograferar av på pressvisningen av Sydosten, utan att känna till vare sig upphovsmannen eller att motivet är hämtat från Vickleby naturreservat på Öland. Det visar sig att stipendiaten Peder Nabo och fotografen Bertil Hertz­berg båda är hemmahö­r­an­de i Vassmolösa och har en gemensam uppdragsgivare hos Byteatern i Kalmar.

Av här upptagna verk på Sydosten, är samtliga konkreta och fotorealistiska. Överhuvudtaget ser vi en tendens inom konst och design reflekterad genom foto och fotorealism, bå­de regionalt och natio­nellt. I Stockholm har privata Fotografiska museet blivit nya vall­färds- och mötesplatsen alla söker sig till. Moderna Museet hänger på med att visa sina fotografiska sam­lingar som permanent utställ­ning. Troligen har detta att göra med realismen i medialt foto, fiktiv film och dator-spel vilka utgör de trendsättande generationernas referenser och ramverk för fantasin. Allt man är med om ska dess­utom registreras på bild genom mobilkameror, som vidarebefordrar ett vittnes­börd om att vara i händelsernas centrum till en i allt vidgande krets av stamtillhöriga. Lägg till detta varumärkes-klä­der och ta­tueringar som kom­municerade redskap, där den fysiska krop­pen är både media och bud­skap vilken sig­nalerar iden­titet och tillhörighet. Misstanken inställer sig dock att den personliga del­aktig­heten rusar förbi med samma hastighet som bild och ton, och den känslomässiga erfaren­heten och identifikationen uteblir. Det är där konsten och mystiken kan skapa andrum; med sin långsam­het, tystnad, klang, metafor, reflektion.

Sydosten följer således den realistiska tendensen generellt, men även så bör det gå att vaska fram konstnärlig verkshöjd och regional medvetenhet. Funderingen infinner sig om Sydostens sam­man­slagning av konstpraktikerna, tillika nu tillämpade ”vikingati­da indelningen av landet” med Småla­nd, Öland och Blekinge, kan bero på konstnärernas bristande intre­sse för Sydosten? Ansvaret för den regionala konstnärliga utvecklingen är rimligen större för Kalmar Konstmuseum än årets Sydo­sten visar fram. Här ska konstutövare, studerande och amatörer kunna följa, tradera och utveckla sina uttryck både vad gäller plats, identitet och till­hörighet. Behovet av regional förankring lär bli än större med ökad globalisering, centralisering och utvidgade regioner. Sydosten skulle behöva vidga och utveckla sitt konstnärliga ansvar utöver trend, självbespegling och utställningsidé.

CHRISTINA FAGERSTRÖM